desktop
tablet
phone

Tänk om jag bara var lite lagom ”handikappad”

Hej alla människor!

Jag står snart inför en nyrekrytering. En av mina assistenter väntar sitt andra barn och kommer att gå på barnledighet i mitten av januari. Jag försöker förbereda mig mentalt. Jag vill inte lära känna någon ny människa, inte på det sättet.

Tänk om jag bara var ”lite lagom handikappad” och bara behövde assistans med sådant som inte rörde sig om min identitet eller att hamna rätt i stolen så att man kan sitta bra. Om det ändå inte var så himla noga att det inte gjorde så mycket att man kom en centimeter hit eller dit, alla dessa millimeterjusteringar som jag måste hålla på med. Just det här med att få se ut som man vill och känna sig bekväm med sina kläder är ju också en hel vetenskap när man är helt beroende av att någon annan ska göra det.

Det borde ju helt enkelt vara förbjudet att ens assistenter ska få ha egna liv och ha egna behov av semester, barnledighet, nöjen och andra saker.

Jag tror helt enkelt att jag får upprätta ett kontrakt där alla mina assistenter får intyga följande:

Härmed intygar jag på heder och samvete och till minne av min farfars grav att aldrig avvika från min post som personlig assistent till fru Heléna Karnström oavsett omständigheter vilket inkluderar sådana saker som bröllop, barnafödande, semester, sjukdom, begravning och dödsfall. Och Force majeure.

Men egentligen, det här handlar ju inte om att ha personlig assistans i sig det handlar ju om att vara beroende av andra människor för att leva sitt liv, och jag är ju det och kommer så att vara så länge jag lever. Jag kommer alltid att ha människor som kommer in och ut ur mitt liv det finns liksom inga genvägar i det.

Men trots allt är personlig assistans det enda alternativet för mig och mina assistenter är för mig ovärderliga. Men framförallt har jag makten och friheten att själv fatta beslut i mitt liv.

Kommentarer
1

  • Gunilla Hårdberg:

    Bra skrivet. Känner igen känslorna.

Lämna ett svar